nomimashou

Livet leker i Japan. Det finns inte så mycket mer att säga efter en fantastisk helg i staden som bevisligen aldrig sover! Något som vi i synnerhet har tagit fasta på – för mycket sömn har det inte blivit. Men som sagt: ”When in Rome, do as the Romans”. 

Fredagen började i vanlig ordning med skolgång. Vi hade en ny lärare som envisades med att slå sig själv på kinden varje gång han försade sig eller gjorde fel, men som detta till trots var oerhört bra. Inledningsvis fruktade vi emellertid att han därutöver skulle utöva samma bestraffningsmetod på oss när vi gjorde fel, vilket praktiskt taget skulle ha inneburit döden för oss. Vad mer kan säga om skolan? Jo, det går bra nu. Vi lär oss mycket varje dag och får dessutom möjlighet att beundra Park – som fortfarande håller fanan högt – och alla hans omedvetet tokiga upptåg. I övrigt så har det mesta fortsatt i samma spår som innan. De två tjejerna hoppade dock abrupt av kursen en dag efter att de hade berättat för oss att de kunde svenska. Samband?    

Efter skolan skyndade vi hem för att fräscha upp oss och byta om inför kvällens eskapader. Vi hade bokat bord på en finare japansk restaurang där vi inte bara avnjöt en sagolik måltid utan också ett fantastisk umgänge i form av två japanska vänner till Macy. Skratten var många och innerliga! För att detta skulle kunna ske var vi dock tvungna att blanda olika språk kors och tvärs, och till slut befann vi oss i en (o)salig blandning av japanska, spanska, engelska och tyska. Men roligt var det!

Därefter begav vi oss efter rekommendation till ett ställe i närheten av Ropongi Hills - det största nöjeskvarteret i Tokyo – där vi sedermera mötte upp Jonathan (en av Linus vänner) som hade fyllt år några dagar tidigare. Detta medförde givetvis ytterligare en anledning att fira, vilken vi inte var sena med att omsätta i praktiken. Det sköna med den här baren var att den också låg lite i skymundan, utan några egentliga tecken på att det faktiskt låg en bar där. Man var tvungen att gå genom ett slags innergård och sedan ner för en undangömd trappa för att komma till entrén. När dörrarna slogs upp var det dock som att komma in i en annan värld; en skön blandning av människor, schysst musik, pianobar, förhållandevis billiga drinkar och fräsch inredning. Man är helt enkelt bortskämd med bra uteställen här borta.

Efter en stunds firande på ovannämnda bar bestämde vi oss för att återigen ge oss ut i natten och pröva lyckan på något annat uteställe i närheten. Efter att på vägen ha förklarat det svenska konceptet ”färdöl” (med praktiska exempel) för de inhemska följeslagarna hamnade vi till slut på ett ställe vid namn ”Heartlands”. Där träffade vi Linus mycket trevliga medarbetare och fortsatte vår exkursion i nattlivets natur. Efter ett tag började vi dock känna hur trötthetens lakej slugt drog oss bort mot sömnens rike, varför vi beslutade att bege oss hemåt. En plan som hade förverkligats om det inte vore för en mycket speciell schtekare: Sange – ”mannen, myten och legenden”.  

Sange är killen som med sin blotta utstrålning tillför begreppet ”schtekare” helt nya dimensioner. Han arbetar som VD för ”Education First” (EF) i Japan och skulle med enkelhet få varenda Båstadsschtekare att bli grön av avund. Just denna afton så föll det sig inte bättre än att han hade gått och köpt två flaskor champagne för att återuppliva feststämningen igen – och som han lyckades! Klockan 02.30 sparkade han igång festen igen och lade grundstenarna för ett hejdundrande kalas ända in i arla morgonstund. Simon tog tillfället i akt att diskutera koreansk fotografikultur med koreanska fotostudenter, Marcus letade som vanligt efter sin livspartner och Linus förde djuplodande diskussioner om schtekkonceptet med Sange. Ett svagt rykte antyder också att Marcus av en olyckshändelse fick aska i ögat och började gråta, men passade på att utnyttja situationen genom att säga ”I’m crying because you are so beautiful” till tjejen jämte. Marcus förnekar dock bestämt all kännedom om detta.  

Två timmar senare var festen över och sinnesstämningen var på topp! Vi hade haft en fantastisk kväll med allt vad det innebär i form av god mat, champagne, bra musik men framför allt trevligt umgänge. Livet leker helt klart i Japan! To be continued. 

Nu är vi fast i skiten igen. Japaner, japaner, japaner! Studier, studier, studier! Det sammanfattar rätt bra de senaste dagarna här i Japan.

Vi började på skolan i måndags och har sedan dess släpat oss dit varje dag för att lyssna på klämchecka lärare och umgås med näsvisa, feta tyskar. Gruppen bestod ursprungligen av fyra svenskar, två spansktalande, en ryss, en korean och en tysk. Emellertid så hoppade den äldsta svensken av, då han i kontrast till oss andra hade levt i Japan i två år och därigenom redan kunde språket hyfsat. Tjejerna är helt klart underrepresenterade i klassen – till Marcus stora förtret – och de enda som finns är en extremt pretentiös ryss och en försynt chilenare, vilka får all uppmärksamhet när läraren inte har den. Dock gick vi på minerad mark när vi satt och diskuterade deras utseende – på en ganska låg nivå – och det visade sig att de faktiskt förstod svenska också. Inte bra! Så nu har vi (läs: Marcus) alltså totalt bränt våra (läs: sina) broar där.

Koreanen är yngst i klassen (15 år) och kallas i största allmänhet för ”Park”, då hans namn var på tok för svårt att uttala – även för lärarna. Vårt första intryck av honom var att han var ganska blyg och återhållsam på de flesta områdena, men den bilden kullkastades relativt snabbt då han på första lektionen tog av sig sin tröja och visade sin Jägermeister-tisha och pratade på om sina dryckesvanor. Tro oss när vi säger att dessa inte var att leka med. Irland och Sydkorea kanske har mer gemensamt än vad man vid en första anblick tror? Oavsett vilket så är han grymt skön!

Koreanens motpol stavas Nico – givetvis från Tyskland – och är extremt irriterande. Vår tes är att han har tagit kursen minst en gång innan bara för att kunna komma tillbaka till densamma igen och visa sig bättre än alla andra. Han har en närmast patologisk tendens att hävda sig i klassrummet! Det värsta var dock att han idag hade mage att klanka ned på Simon i tunnelbanan genom att säga att Simon var ”a woman trapped in a man’s body” och följde upp med kalla honom ”shemale”. Ironin ligger emellertid i att han själv är enorm, har omsorgsfullt rakade ben och ett sjukligt uppmärksamhetsbehov och således inte alls är i position framföra någon sådan kritik överhuvudtaget. Simon hindrade sig dock med stor möda från att replikera ”and you are monster trapped in pig’s body” – vilket var bra.

Nu framstår det som om kursen inte alls är bra, men så är det verkligen inte. Vi har lärt oss otroligt mycket, och varför vi inte lyfter fram de mer positiva sidorna här nu beror nog mestadels på att vi i nuläget befinner oss i den djupa ångesten över att behöva gå tillbaka till skolan om 12 timmar. Men skämt åsido, det är faktiskt en riktigt bra kurs och redan nu kan vi föra enkla samtal på japanska.

Nu ligger vi i sängen och suktar efter feminint umgänge – dock är vi glada att vi har varandra. Vi kom nyss hem från en lyxig restaurang där vi på andra sidan jordklotet firade såväl Simons mors födelsedag som vår vän Robin Salomonssons dito. Simon var till och med så karismatisk på restaurangen att vår kvinnliga kypare inte bara lämnade sin mailadress och sitt telefonnummer till honom, utan insisterade även på att Simon skulle bokstavera sitt namn så att hon skulle kunna uttala det korrekt. Marcus försökte i sedvanlig ordning, men misslyckades i densamma. Otur?

Detta var dagens lilla uppdatering. Hoppas ni tyckte det var trevligt läsning och har det bra där hemma i Sverige! Är det någon som vet hur man lägger upp filmer på bloggen så får ni gärna höra av er till oss.

De första dagarna har varit helt suveräna. Mycket roligt har hunnits med, tyvärr alltför mycket för att kunna rymmas inom ramarna för denna lilla redogörelse. Men nåväl, efter att Simons bror Linus hade anslutit sig till sällskapet började kalaset ordentligt. Dagen inleddes med en cykeltur i Yoyogi-parken – Tokyos motsvarighet till New Yorks ”Central Park”. Målet med resan var att finna det berömda Shintotemplet som var beläget djupt in i parkens inre. Dock hindrades vi ganska barskt av en hormonstinn översittarpolis som med batongen i högsta hugg tjöt med visselpipan och dubbla gånger bokstavligen skrek ”NOOO”. Vi förstod emellertid inte vad det var han vände sig emot, utan vi fortsatte in i parken vid nästa avfart – för att där möta samma överaggressiva vakt återigen. Tro oss när vi säger att ”ord och inga visor” var rätt fras för hans uppläxning. Uppenbarligen så var det strikt förbjudet att cykla i tempelparken, men cykelturen var åtminstone mycket uppfriskande.

Därefter väntade en hel del shopping, och vi upptäckte till vår stora glädje att priserna i Tokyo i genomsnitt är två gånger lägre än vad de är i Sverige! Det skönaste – och kanske allra mest kontrasterande – med shoppingen är dock servicegraden. Viktiga kunder serveras drinkar i affärerna, alla i personalen hälsar på en och frågar om de kan hjälpa till med något, det anses vara oartigt om kunden lägger tillbaka prövade kläder från provrummen (!) och expediterna insisterar prompt på att bära ens inhandlade artiklar en bra bit ut på gatan. Kunden har ordagrant alltid rätt i Japan! 

Nåväl, sedan nalkades mat och utgång för att fira att Linus hade anlänt och sällskapet var fulltaligt. Vi inledde kvällen med att äta på en traditionell och oerhört populär restaurang (maten tog slut) inte långt ifrån ”vårt” kvarter. Där åt vi japanska specialiteter och förbrödrade oss med gängse japansk gastronomi och dryckeskultur. Därefter bar det av mot karaokestället där alla våras sångförmågor skulle sättas på prov. Emellertid inträffade något om möjligt ännu galnare på vägen dit. Vi gick i sedvanlig ordning och schtekte som bara vi storstadssvenskar kan göra, varvid helt plötsligt en random japan började springa efter oss. Med knivmassakern som ägde rum för inte så länge sedan i åtanke började vi gå lite, lite snabbare och schteka lite, lite mindre. Dock så skulle det visa sig att han var ”headhunter för en större japansk modellagentur”, och ville att vi skulle träffa stylister och fotografer för att se om en fotosession var genomförbar. Erfarna modeller som vi båda är tackade vi ju givetvis ja och med förnyat självförtroende schtekte vidare i nattens dimma. Föga trodde vi att Tokyotrippen skulle bana väg för en ny storslagen karriär för oss båda, men uppenbarligen så är ingenting omöjligt i en stad som Tokyo (som Gunde Svan skulle ha sagt).

Väl vid karaoken tog sig firandet uttryck i en större dryckeskonsumtion och en hel del Sean Paul. I takt med att intaget ökade blev också låtarna betydligt bättre och lättare att genomföra. I ungefär tre timmar sjöng vi så att rösten brast, och klockan 03.40 begav vi oss glatt mot drömmarnas land.         

Morgonen efter den vilda kvällen med karaoke, öl och drinkar så beslöt vi oss för att äta frukost ute. En frukost som snarare skulle bli av den kalibern att man skulle kunna kalla den för brunch eller lunch. Vi åt pizza, hamburgare och äggmackor samt avslutade måltiden på schtekmanér med var sitt glas champagne. Dagen skulle fortsätta på det schtekiga sättet, ty under vår måltid ringde stylisten och ville träffa oss. Han skickade därför en bil som hämtade upp oss och mötte oss sedan vid ett café i Tokyos motsvarighet till vad Östermalm är för Stockholm. Väl där förhandlade vi om betalning och dylikt för att sedan ta några testbilder i den vederbörande butiken. Succén var ett faktum!

Därefter varvade vi ned med att besöka ”det gamla Tokyo”. För bakom den moderna fasaden med enorma ljusshower, otroliga varuhus och hysteriska gator vilar fantastiska monument och frappanta kvarlämningar av det japanska kulturarvet. Vi besökte tempelbyggnader, gick runt på smågator och kollade på berömda monument. Till slut begav vi oss till en av Tokyos konstgjorda öar – Odaiba – där vi satte oss ned vid stranden och kontemplerade med utsikt över den eminenta ”Rainbow Bridge”.

    

    

Nu har vi spenderat vår första natt i världens mest skruvade land och världens mest skruvade stad. Skruvade i positiv bemärkelse förstås, extremt positiv bemärkelse. 

Efter flertalet upprepade försök att ta oss in i 10 000-metersklubben (don’t worry, Mia – både jag och Simon misslyckades rätt brutalt), anlände vi säkert till ”Narita International Airport”. Bara det gav ett ganska schysst intryck av Japan, då flygplatsen i våra ögon åtminstone var lika stor som halva Borås. Men världsvana som vi är lät vi inte det hämma oss, utan vi hoppade på första bästa ”Friendly Limousine Autobus” till Tokyos mastodontkomplex till innerstad.

När vi kom fram till slutdestinationen beslutade vi enhälligt att vandra till vår lägenhet - detta eftersom Simon försäkrade att det bara låg "något kvarter bort". Jag, som i god tro litade på Simon, fick dock erfara att i Tokyo betyder uppenbarligen inte ”något kvarter bort” samma sak som det gör i Sverige. Som ett resultat av detta känner jag nu varken mina armar, mina ben eller för den delen någon lem på kroppen.

Nåväl, när vi väl kom hem bekantade vi oss lite grand med Macy för att sedan kasta oss in i duschen. Luftfuktigheten i Japan är galen! Efter att vi hade fått ordning på situationen här hemma valde vi att gå ut och smaka på såväl stadsatmosfären som den första japanska ölen. Macy (vår störtsköna värdinna) tog med oss till en konventionell japansk restaurang som låg högst upp på en skyskrapa, där de serverade allt ifrån traditionell japansk mat och dryck till lite mer västerländska rätter. Man fick sig en smärre chock när alla i hela personalstyrkan kom ut och hälsade på en, på en decibelnivå högt över smärttröskeln. Lägg därutöver till att det kom kunder stup i kvarten, vilket föranledde att man aldrig kunde sitta helt lugnt utan risk för att kocken skulle hoppa upp en meter bakom en och bokstavligen skrika ”irashaimasay” (välkommen). Men det hade helt klart sin charm!

Efter detta muntra restaurangbesök guidade Macy oss genom den djungel av uteställen som Tokyo tillhandahåller. Efter många turer hit och dit hittade vi till slut ett pittoreskt smultronställe helt klätt i rött sammet med god öl och bra vin. Det var på sin höjd 10 kvadratmeter och utsmyckat in absurdum med olika dekorationer från alla olika tidsepoker världen någonsin skådat. Ännu bättre var att det låg i en minimal gränd utan några som helst tecken på att det faktiskt låg en bar där!

Till slut insåg vi i sann vuxen anda dock ”att det är en dag i morgon också” och begav oss med lunkande steg hemåt i folkvimlet. Summa summarum: Japan är gött som fan!   

Två dagar innan avfärd var tiden mogen för juni månads största happening – nämligen avskedsfesten. Inledningsvis hade vi tänkt att köra stenhårt på det japanska temat, med japansk öl och sprit, kimono, snedvridna ögon samt en hel del japanska delikatessrätter. Efter en stunds seriöst betänkande kom vi dock fram till konklusionen att ”det är bättre att bara kröka” – och vilket krök det blev! Festen hölls i sann dionysisk anda hemma hos Simon-san och med på gästlistan fanns ett axplock ur båda våra umgängeskretsar. Den ursprungliga tanken var att många fler skulle dyka upp, men som ett resultat av Gentlemanna-Robbans närvaro reducerades gästantalet avsevärt.

Festen började med lite myspys i form av studier inom såväl japansk filmkultur som lingvistik, men i samband med att de första ölen hade runnit ned längs strupen artade sig det mesta ganska fort. Festen fick sig ett rejält uppsving när Robin, Erik och Hampus anslöt sig till festligheterna med ett flak fulöl och ett gäng jägernubbar. Robin, som hade föreställt sig en fest i paritet med Stockholm Pride ’08 som han för några dagar sedan kommit hem från, blev dock lite besviken över det sviktande antalet deltagare på festen. Besvikelsen avlöstes till slut av hans längtan efter Christoffer Hansen, något som han poängterade uppskattningsvis 20 gånger under kvällen.

Någon halvtimme senare droppade Mia, Jennifer och PomPom in och festen var nådde sin kulm. Följaktligen kvarstod bara dalen, vilken tog sitt uttryck i det att Robin gick bärsärkargång på Jennifer, skulle ha ”deep-talk” med Simon och Stanek och hävdade fast att Hampus var skyldig honom 500 spänn (när Robin i själva verket är skyldig Hampus 4000 sedan årets Chamonixresa). Men nog om Robins galna upptåg under kvällen. Vi gillar dig ändå – förlåt för det här inlägget!  

Efter förfesten vankades det för den myndiga delen av sällskapet (alla utom Simon) Trägårn. Där var det knökat in absurdum, vilket vi först trodde att det berodde på att alla ville vara med och ta avsked av undertecknade men efter en stunds analytisk prövning kom vi på att det var löningshelg – förbannade! Av en mystisk anledning tenderar ofta minnena från Trägårn att drunkna i ett slags glömskans träsk, och så gjorde de även under denna kväll. Därför hoppar vi direkt till efterfesten. 

Efterfesten var galen och innehöll allt från whiskey och bisarra apmasker till hångel och skönsång. Simon, som i all sin ensamhet hade fortsatt bekanta sig med alkoholens sötma, anslöt sig åter till sällskapet och efterfestens klimax var ett faktum. Jennifers jacka hissades upp i flaggstången i ösregnet och fyllde funktionen som piratflagga, Tommy Körbergs gamla klassiker ”Stad i ljus” sjöngs frekvent och bröderna Hjert envisades med att visa upp bilden på dem och medeltidshjälten Arn.

Efter det att det sista glaset saké hade slunkit ned hade solen redan rest sig öster, och hemfärden var naturlig. Klockan 07.00 var festen officiellt över, och alla ranglade hem mer eller mindre glada.

Tack alla som förgyllde vår sista festkväll i Sverige (åtminstone för ett tag)!        

/ Marcus-san & Simon-san